Hannesbilder och syskonkärlek

Vi får ju inte glömma Hannes, vårt solstråle och glädjespridare <3

Denna underbara lille kille är en liten juvel utan dess like. Jag älskar denna lilla människa så mycket så det saknas ord för att uttrycka alla känslor som stormar kring hans varelse. Jag som tidigare funderade på detta med anknytning då jag inte har burit honom själv. De tankarna kan jag släppa helt nu. Han kändes som vår från första sekund och vi har alla tagit till oss honom liksom han har gjort med oss. Ett fint ömsesidigt samspel som faktiskt har överraskat mig med stor glädje.

Det tog lång tid för mig att knyta an till storebror. Jag var väldigt sjuk i början och drabbades sedan av en förlossningsdepression. Första året var allt annat än mysigt. Nu när jag får uppleva denna underbara kontakt med Hannes så föds tankarna om hur mycket jag faktiskt missade med storebror och hur mycket han missade? Jag vet att jag gjorde mitt bästa och jag vill inte lägga någon slags skuld på mig själv så här i efterhand. Jag får se till att njuta av att få uppleva allt det fantastiska med att få vara med Hannes nu och att få se honom utvecklas. Och det har ju trots allt blivit en bra kille av storebror också (inte så lite bra heller). Vi har den bästa av relationer och står varandra väldigt nära. Att han älskar sin lillebror är ytterligare en sak att vara tacksam för. Det pussas och gullas och gnuggas med kinder och Hannes skiner upp som en sol när storebror kommer. "Du är såå söööööt Hannes! Jag ÄLSKAR dig!!"

Tvära kast mellan glädje och sorg här hemma med andra ord (med hänvisning till mitt tidigare inlägg idag). Men det är väl så livet ser ut, om än något extremt i vårt fall.

 Typisk Hannesmin!

Go och glad nästan jämt.

 

 Mys med storebror.

Morgonmys