Igår grät jag för första gången på länge. Det bara släppte under avslappningen på yogan. Tycker aldrig att det känns bra att gråta offentligt, men det kändes ändå befriande på något sätt. Men sorgligt.
Tänker mycket på Tove nu och vissa stunder så känns det som att jag får ett knytnävslag direkt från verkligen rakt i hjärtat. Jag liksom vaknar upp och inser att Tove verkligen är borta. Hur hade hon varit nu? Hur hade hon sett ut?
Sorgen över att jag aldrig fick känna hennes kroppsliga värme. När vi träffade henne första gången så kom hon direkt från kylrummet, iskall och omöjlig att värma. Sorgen över att jag aldrig fick se hennes ögon. Min lilla flicka, varför blev det så här?
Storebror pratar mycket om dig. Han undrar om du förstår engelska? Om du gör det så kan du ju faktiskt prata med Michael Jackson! Han undrar också om du blir äldre eller om du alltid kommer att vara en bebis i himlen?
Mitt råd till alla som har syskon som ställer frågor om sitt änglasyskon är att inte lämna några givna svar på frågorna. Låt barnet själv få fundera och komma med svar eller resonera er fram tillsammans om vad ni tror. Kanske tror du och barnet olika. Då blir det inga svar som är rätt eller fel. Jag säger också ofta att jag inte har svar på alla frågor, att jag inte vet, men att jag hoppas och tror att Tove har det bra med sina vänner i himlen, att dom har kalas oftast jämt och att hon har många som tar hand om henne. Självklart också att hon tänker mycket på storebror och att hon säkert är med honom vart han än är (om det inte råkar vara kalas då...)
Hade inte Tove dött så hade inte Hannes funnits. Jobbiga tanke som inte vill lämna min hjärna i fred. Just nu känns livet extra märkligt och också väldigt jobbigt. En minut i taget, en timme i taget, en dag i taget. Ett andetag i taget.
Kanske skulle det hjälpa om vårsolen behagade titta fram snart igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar