Min historik när det gäller våra försök till att få ett syskon till vår son är lång, eländig och oerhört sorglig. Den innehåller ilska, besvikelse, hopp och förtvivlan.
Vi började vår resa försommaren 2009 genom att på egen hand försöka bli gravida. Hösten 2010 var jag så trött på ägglossningstest, fertilitetsmonitorer och graviditetstest så jag fick ont i magen bara av att höra ordet Clearblue. Från januari 2011 till december 2011 genomgick jag tre IVFer. Vid den andra IVFen blev tyvärr inga ägg befruktade. Totalt blev det 5 st ET (återföringar, embryo transfers), varav 3 st FET (frozen embryo transfer).
Vid första ET i januari 2011 blev jag gravid! Lyckan var stor, tänk att lyckas på första försöket! Samtidigt blev jag kraftigt överstimulerad. Buken fylldes med vätska, svullna äggstockar och vätskan trängde till slut upp i höger lunga. Jag var inlagd i omgångar, totalt i 15 dagar. Jag fick även lungvirus på sjukhuset och stora mängder morfin och Citodon för att uthärda smärtan. Vid ultraljudet på vår IVF-klinik visade det sig att jag hade fått MA (missed abortion), dvs ett uteblivet missfall. Fostret dör, men kroppen stöter det inte ifrån sig som vid vanliga missfall. Jag var då i v 9+4 och det blev en skrapning utförd i v 10+0 samt ytterligare en veckan efter (det fanns rester kvar).
Vi stod på ruta ett igen. Vi gjorde de behandlingar som nämns ovan och i december 2011 fick jag våra två sista frysta embryon, ett 3-celligt och ett 5-celligt. Det ena fäste och lyckan var återigen stor! Andra veckan i januari 2012 kom illamåendet. Det var väntat eftersom jag fick diagnosen Hyperimesis även med sonen, men denna gång gick det inte över med hjälp av medicinerna jag fick. Från v 7 till v 14 var jag helt sängliggandes, kräktes konstant tills jag fick Primperan, Lergigan åt jag redan. Jag kräktes till och från, men annars så befann jag mig i det läget då man precis håller på att kräkas. Känslan av att det börjar vattnas i munnen och man är en halv sekund från att resa sig och springa in på toaletten. En kraftig baksmälla eller en magsjuka i 9 v.
Vidrigt.
Sommaren 2012 var helt okej, hade foglossning så jag knappt kunde röra mig, men den var ändå rena lyxen jämfört med illamåendet.
Vår älskade och efterlängtade dotter/syster valde att komma i v 36+4. Resten är en lång historia.Jag kan kort säga att det är en vårdkatastrof utan dess like. Vår flicka dog pga bristande vård och vi väntar nu på IVOs (har tagit över Lex Marior och klagomål från Socialstyrelsen sedan juli 2013) utlåtande på den Lex Maria som sjukhuset gjorde samt på vår egen anmälan. LÖF (Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag) gör en separat utredning om skadeståndsfrågan.
Sorgen efter vår dotter är obeskrivlig. Kommer inte att skriva om den i bloggen, den har fullt utrymme innanför våra fyra väggar och bland anhöriga och vänner. Så jag saknar dig älskade dotter <3
Tanken på surrogat föddes redan första veckorna efter vår dotters död. En nära anhörig erbjöd sig att bli vår surrogat eftersom hennes graviditeter har varit bra och hon ville, ville verkligen göra detta för oss. Kan man få ett vackrare och varmare erbjudande? Vi läste oss till ganska snabbt att det inte är tillåtet i Sverige och därför hamnade jag till slut på ett Surrogatforum där jag slukade all den information som fanns att läsa. Hittade även en informationssida med Surrogatinfo med givande information.
I januari 2013 tog vi det stora beslutet att ta hjälp av en surrogatklinik i Mumbai/Bombay, Indien. Vi har givetvis höga etiska krav på kliniken och efter all korrespondens vi har haft så uppfyller dem våra krav till fyllo. Vi har också bra referenser från andra par och familjer här i Sverige.
Detta var bakgrunden till varför denna blogg existerar. Vill Du följa med på vår resa så hälsas du hjärtligt välkommen! Vi tar gärna emot råd från er som genomgått en surrogatprocess och har ni frågor så svarar jag så långt det är möjligt! Välkommen!
Vi började vår resa försommaren 2009 genom att på egen hand försöka bli gravida. Hösten 2010 var jag så trött på ägglossningstest, fertilitetsmonitorer och graviditetstest så jag fick ont i magen bara av att höra ordet Clearblue. Från januari 2011 till december 2011 genomgick jag tre IVFer. Vid den andra IVFen blev tyvärr inga ägg befruktade. Totalt blev det 5 st ET (återföringar, embryo transfers), varav 3 st FET (frozen embryo transfer).
Vid första ET i januari 2011 blev jag gravid! Lyckan var stor, tänk att lyckas på första försöket! Samtidigt blev jag kraftigt överstimulerad. Buken fylldes med vätska, svullna äggstockar och vätskan trängde till slut upp i höger lunga. Jag var inlagd i omgångar, totalt i 15 dagar. Jag fick även lungvirus på sjukhuset och stora mängder morfin och Citodon för att uthärda smärtan. Vid ultraljudet på vår IVF-klinik visade det sig att jag hade fått MA (missed abortion), dvs ett uteblivet missfall. Fostret dör, men kroppen stöter det inte ifrån sig som vid vanliga missfall. Jag var då i v 9+4 och det blev en skrapning utförd i v 10+0 samt ytterligare en veckan efter (det fanns rester kvar).
Vi stod på ruta ett igen. Vi gjorde de behandlingar som nämns ovan och i december 2011 fick jag våra två sista frysta embryon, ett 3-celligt och ett 5-celligt. Det ena fäste och lyckan var återigen stor! Andra veckan i januari 2012 kom illamåendet. Det var väntat eftersom jag fick diagnosen Hyperimesis även med sonen, men denna gång gick det inte över med hjälp av medicinerna jag fick. Från v 7 till v 14 var jag helt sängliggandes, kräktes konstant tills jag fick Primperan, Lergigan åt jag redan. Jag kräktes till och från, men annars så befann jag mig i det läget då man precis håller på att kräkas. Känslan av att det börjar vattnas i munnen och man är en halv sekund från att resa sig och springa in på toaletten. En kraftig baksmälla eller en magsjuka i 9 v.
Vidrigt.
Sommaren 2012 var helt okej, hade foglossning så jag knappt kunde röra mig, men den var ändå rena lyxen jämfört med illamåendet.
Vår älskade och efterlängtade dotter/syster valde att komma i v 36+4. Resten är en lång historia.Jag kan kort säga att det är en vårdkatastrof utan dess like. Vår flicka dog pga bristande vård och vi väntar nu på IVOs (har tagit över Lex Marior och klagomål från Socialstyrelsen sedan juli 2013) utlåtande på den Lex Maria som sjukhuset gjorde samt på vår egen anmälan. LÖF (Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag) gör en separat utredning om skadeståndsfrågan.
Sorgen efter vår dotter är obeskrivlig. Kommer inte att skriva om den i bloggen, den har fullt utrymme innanför våra fyra väggar och bland anhöriga och vänner. Så jag saknar dig älskade dotter <3
Tanken på surrogat föddes redan första veckorna efter vår dotters död. En nära anhörig erbjöd sig att bli vår surrogat eftersom hennes graviditeter har varit bra och hon ville, ville verkligen göra detta för oss. Kan man få ett vackrare och varmare erbjudande? Vi läste oss till ganska snabbt att det inte är tillåtet i Sverige och därför hamnade jag till slut på ett Surrogatforum där jag slukade all den information som fanns att läsa. Hittade även en informationssida med Surrogatinfo med givande information.
I januari 2013 tog vi det stora beslutet att ta hjälp av en surrogatklinik i Mumbai/Bombay, Indien. Vi har givetvis höga etiska krav på kliniken och efter all korrespondens vi har haft så uppfyller dem våra krav till fyllo. Vi har också bra referenser från andra par och familjer här i Sverige.
Detta var bakgrunden till varför denna blogg existerar. Vill Du följa med på vår resa så hälsas du hjärtligt välkommen! Vi tar gärna emot råd från er som genomgått en surrogatprocess och har ni frågor så svarar jag så långt det är möjligt! Välkommen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar