Hannesbilder och syskonkärlek

Vi får ju inte glömma Hannes, vårt solstråle och glädjespridare <3

Denna underbara lille kille är en liten juvel utan dess like. Jag älskar denna lilla människa så mycket så det saknas ord för att uttrycka alla känslor som stormar kring hans varelse. Jag som tidigare funderade på detta med anknytning då jag inte har burit honom själv. De tankarna kan jag släppa helt nu. Han kändes som vår från första sekund och vi har alla tagit till oss honom liksom han har gjort med oss. Ett fint ömsesidigt samspel som faktiskt har överraskat mig med stor glädje.

Det tog lång tid för mig att knyta an till storebror. Jag var väldigt sjuk i början och drabbades sedan av en förlossningsdepression. Första året var allt annat än mysigt. Nu när jag får uppleva denna underbara kontakt med Hannes så föds tankarna om hur mycket jag faktiskt missade med storebror och hur mycket han missade? Jag vet att jag gjorde mitt bästa och jag vill inte lägga någon slags skuld på mig själv så här i efterhand. Jag får se till att njuta av att få uppleva allt det fantastiska med att få vara med Hannes nu och att få se honom utvecklas. Och det har ju trots allt blivit en bra kille av storebror också (inte så lite bra heller). Vi har den bästa av relationer och står varandra väldigt nära. Att han älskar sin lillebror är ytterligare en sak att vara tacksam för. Det pussas och gullas och gnuggas med kinder och Hannes skiner upp som en sol när storebror kommer. "Du är såå söööööt Hannes! Jag ÄLSKAR dig!!"

Tvära kast mellan glädje och sorg här hemma med andra ord (med hänvisning till mitt tidigare inlägg idag). Men det är väl så livet ser ut, om än något extremt i vårt fall.

 Typisk Hannesmin!

Go och glad nästan jämt.

 

 Mys med storebror.

Morgonmys

 

Saknad och sorg

Igår grät jag för första gången på länge. Det bara släppte under avslappningen på yogan. Tycker aldrig att det känns bra att gråta offentligt, men det kändes ändå befriande på något sätt. Men sorgligt.

Tänker mycket på Tove nu och vissa stunder så känns det som att jag får ett knytnävslag direkt från verkligen rakt i hjärtat. Jag liksom vaknar upp och inser att Tove verkligen är borta. Hur hade hon varit nu? Hur hade hon sett ut?

Sorgen över att jag aldrig fick känna hennes kroppsliga värme. När vi träffade henne första gången så kom hon direkt från kylrummet, iskall och omöjlig att värma. Sorgen över att jag aldrig fick se hennes ögon. Min lilla flicka, varför blev det så här?

Storebror pratar mycket om dig. Han undrar om du förstår engelska? Om du gör det så kan du ju faktiskt prata med Michael Jackson! Han undrar också om du blir äldre eller om du alltid kommer att vara en bebis i himlen?

Mitt råd till alla som har syskon som ställer frågor om sitt änglasyskon är att inte lämna några givna svar på frågorna. Låt barnet själv få fundera och komma med svar eller resonera er fram tillsammans om vad ni tror. Kanske tror du och barnet olika. Då blir det inga svar som är rätt eller fel. Jag säger också ofta att jag inte har svar på alla frågor, att jag inte vet, men att jag hoppas och tror att Tove har det bra med sina vänner i himlen, att dom har kalas oftast jämt och att hon har många som tar hand om henne. Självklart också att hon tänker mycket på storebror och att hon säkert är med honom vart han än är (om det inte råkar vara kalas då...)

Hade inte Tove dött så hade inte Hannes funnits. Jobbiga tanke som inte vill lämna min hjärna i fred. Just nu känns livet extra märkligt och också väldigt jobbigt. En minut i taget, en timme i taget, en dag i taget. Ett andetag i taget.

Kanske skulle det hjälpa om vårsolen behagade titta fram snart igen.

Första mötet med advokaten

Vi har nu lyckats få tag på en advokat som är väl insatt i juridiken kring vårdskador. I måndags hade vi vårt första möte och det minst sagt mer än givande. När jag senaste talade med LÖF så lät handläggaren frågandes till varför vi skulle anlita en advokat. I min värld så var det en självklarhet och nu i efterhand så är jag väldigt tacksam för att vi gjorde det.

Det var som sagt ett intressant och givande möte och vi kommer bl a få hjälp med att sammanställa de ekonomiska yrkanden vi har inkl. att beräkna min förlorade arbetsinkomst samt en del annan ersättning som vi inte själva hade tänkt på.

Enligt LÖF så ska inte min man och son får skadestånd. Anledningen är att Tove var död när hon väl togs ur min mage. Hade hon levt, men dött några minuter senare så hade skadeståndet gällt även mannen och storebror. Sjuka värld. Eftersom det var sjukhusets fel att hon dog så är det väl knappast något vi ska bestraffas ytterligare för kan man tycka.

Vi har också frågan kring bestående men. Ur ett juridiskt perspektiv så har jag inte bestående men eftersom jag inte är steril. Att jag sedan inte rekommenderades att bli gravid igen under det första året, att min tid hormonmässigt i stort sett är över, att en graviditet skulle innebära risker för både mig och barnet och att jag psykiskt inte skulle våga utsätta mig för svensk förlossningsvård igen OCH inte skulle klara den psykiska pressen att gå igenom en graviditet igen, spelar mindre roll.

Detta är några av de frågor som vi nu ska gå vidare med. Tyckande och juridik verkar inte höra samman, men det är i alla fall värt ett försök att bestrida dessa märkliga regler.

 

Toves utredning

Nu är det dags för oss att sätta igång med att sammanställa vilka ekonomiska yrkanden vi har på LÖF/Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag. Enklare sagt än gjort. Vi har ingen att bolla detta med och vi skulle behöva en heldag med att sitta och gå igenom allt vi kan tänka oss att önska ersättning för.

Några funderingar vi har är:

Enligt LÖFs beslut så har jag inte fått några bestående men av händelsen. Höll på att trilla av stolen när jag läste det. Efter ett samtal med handläggaren så fick jag förklarat för mig att bestående men i mitt fall är en sterilitet. Att jag enligt den senaste MR har en defekt på livmodern och inte vill utsätta mig för en riskgraviditet som skulle innebära risk för både mitt liv och bebis liv hade ingen betydelse. Ärret är också invändigt och inte synligt. Att min ålder knappast i bli-gravid-sammanhang är till min fördel har inte heller någon betydelse.

Vi fick idag veta att hade Tove levt i en sekund efter att hon togs ut så hade min man och son fått ersättning också. Nu hann hon dö innan och därmed är inte resten av familjen involverad i lidandet tydligen.

Nej, att få pengar i ersättning är inte det viktigaste, men eftersom det är den enda upprättelse vi kan få, så betyder det ändå väldigt mycket. Vi har dessutom lagt ner närmare en miljon på privata IVFer, inkomstbortfall och nu Indienprocessen. Så jo, den ekonomiska kompensationen har en viss betydelse.

Ersättningen för ett barn som sjukvården berövat livet på är 75 000kr. Därtill får man 40 000kr som ska täcka begravningskostnader (transport från sjukhus till kyrka till krematorium till minneslund, musik i kyrkan, fotoalbum, blommor mm). Med ränta fick vi 126 000kr. Det täckte ganska lagom upp de kostnader vi hade för boende och mat i Indien.

Jag har väldigt svårt att ta alla dessa fakta på allvar. Det blir en utmaning att yoga ikväll.

PS Grattis älskade Tove på namnsdagen. Vi saknar dig så oerhört mycket. Storebror pratar och frågar om dig varje dag nu.