När glömskan blivit vardag

Virrig, glömsk och allmänt disträ. Det har blivit min vardag. Brända kastruller, stekpannor och att komma av mig mitt i meningen har också blivit min vardag. Normalläget för mig är att vara förvirrad och det är verkligen ingen trevlig upplevelse.

Diagnosen är utmattningssyndrom och jag har nu varit sjukskriven på halvtid sedan slutet av april. Både min doktors och min egen teori är att jag någon månad efter hemkomsten från Indien har hamnat i en vardag som inte funnits på många år. En vardag utan planering av hormonsprutor, utan chockartad sorg, utan krig mot sjukvården och utan oro för nya ultraljudsbilder som ska droppa in i inboxen. Sammantaget en vardag utan fokus på IVF, planering inför begravning, oro för den kommande bebisen i surrogatmammans mage.

Men då borde ju allting vara bra?

Förra veckan skickade jag in de sista underlagen till advokaten gällande ev. ersättning från LÖF. Den processen har liksom pågått i bakgrunden senaste halvåret. Lex Marian är fortfarande inte klar, det är verkligen knäpptyst från IVO. Vad händer??

Vi har en lillebror Hannes i familjen som är den mest underbara bebis man kan tänka sig. Alltid glad, sover hela nätter och ger betydligt mer energi än han förbrukar. Han är allt man kan önska sig i bebisväg.

Men det finns återigen tid att tänka, tid att känna. Jag undviker att titta på bilden av Tove som står framme i vardagsrummet. De få gånger jag sneglar på henne så infinner sig en djup obehagskänsla av ångest i maggropen. Jag kan liksom inte ta in det faktum att hon var min lilla flicka och att hon är död. Kan inte ta in händelsen, den känns för overklig och på något sätt osannolik. Ändå är det ju ett faktum att det som har hänt, har hänt.

Jag lever fortfarande i en bubbla. Känner mig på något sätt avsides från övriga världen. Som att händelsen har skadat mig så själsligt så att jag alltid kommer att känna mig annorlunda. Jag har upplevt döden på nära håll och på ett brutalt sätt som jag hoppas att de flesta människor (i alla fall i vårt land) slipper. Jag har upplevt människors kyla, feghet, lögner, men också värme och vänskap. Kontrasternas värld.

Återhämtning är ordet. Jag behöver mycket återhämtning. Ingen stress, mycket vila, yoga, tystnad, promenader i skogen, andas. Det är bara tiden som saknas, men jag försöker hitta luckor där jag kan dra mig undan. Läsa en bok, dricka kamomillte. Det är min melodi just nu.

Känner mig som världens tråkigaste mamma, fru och socialt sällskap. Men det får vara så nu.

Hoppas ni alla får en fin helg. Vi har lånat ut barnen och ska måla och tapetsera barnens rum. Ingen rast ingen ro här inte. Men det ska bli skönt att få pyssla i fred och om jag får som jag vill så blir det till att se en film i morgon kväll.

Yoga igen

Den 12 december börjar jag min yogalärarutbildning. Känns både läskigt och spännande. Har lagt upp ett träningsschema nu som jag tror ska fungera. Det sprack i och för sig redan första veckan eftersom jag fick en sån fruktansvärd träningsvärk dagarna efter så jag fick avboka lördagsmorgonens yogapass kl 0600 (alltså passet började 0830...), då jag insåg att jag knappt kunde ta mig ur sängen...
I morse var det intervallträning blandat med fysträning...hoppas att benen håller att stå på inför lördagens dop.

Kanske lite OT (Out Of Topic), men dock en stor förändring i mitt liv.

MR av min livmoder

Nu har det första svaret kommit efter den MR jag gjorde av min livmoder den 30 april.

Men först lite historik kring min livmoder (kanske föga intressant...).

Den 5 juli 2006 genomgick jag ett akutsnitt med sonen. I samband med läkandet så växte tydligen min högra äggledare fast i ärret som blev på livmodern. Jag hade under hela graviditeten med Tove en ömmande känsla till och från långt ner på höger sida (finns journalfört), men jag kunde ju inte ana att det hade med mitt gamla snitt att göra. Om vårdpersonalen borde ha anat något kan jag inte uttala mig om.

Tidigt på morgonen den 12 augusti 2012 sprack hela mitt gamla snitt, en sk. total uterus ruptur. Går inte in på några detaljer kring det, men kortfattat så orsakade personalen på Danderyds sjukhus att vi förlorade vår älskade och efterlängtade Tove <3

Vi har fått ett första (skamligt) skadestånd från LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag, som betalar ut ersättning till patienter som drabbats av inkompetens och slarv i vården) och det som pågår nu är att vi med hjälp av en advokat ska yrka på ytterligare ersättning såsom inkomstförlust, övriga utlägg m.m. Min ev. invaliditetsgrad grundar sig på hur min livmoder ser ut idag och om det är så att jag fråntogs möjligheten att bli gravid igen i och med händelsen. Vid mitt senaste samtal med handläggaren på LÖF så berättade jag att jag ville göra en ny MR av min livmoder och jag fick då till svar att det behöver jag inte alls göra, "livmoderrupurer läker". Jag reagerade starkt på detta uttalande, hur sjutton kan människan veta att just min livmoder är helt och stark igen?? Hon ansåg också att jag inte behövde anlita en advokat, vad sjutton (igen) har hon med det att göra?? Har stört mig en hel del på dessa kommentarer och nu efteråt är jag evigt tacksam för att jag anlitade advokaten som är en oerhört stor hjälp för oss. Att själv sätta sig in i vad juridiska termer som "bestående men" etc. betyder skulle hade tagit veckor och om inte ännu mer att begripa sig på.

Jag stod även på mig när det gällde MR-undersökningen. I dec 2012 gjorde jag min senaste MR, jag hade då en defekt på min livmoder och enligt rekommendation från Danderyds Sjukhus så fick jag inte bli gravid förrän ett år efter rupturen samt ett antal andra restriktioner. Jag efterfrågade redan då att få göra en ny MR innan jag tog beslut om att ev. bli gravid igen, men icke, det behövdes inte enligt doktorn. Hur kan dem ens neka mig det efter allt som har hänt? Är det något Danderyds Sjukhus inte har gjort så är det att vara tillmötesgående och ödmjuka. Vi har motarbetats ända från början vilket såklart har fått ilskan mot detta sk. sjukhus att eskalera för min del.

Nu till den nya MR jag gjorde den 30 april. Jag kontaktade en Dr på DS som jag har förtroende för (kan man tänka sig!), hon ordnade en remiss och för några veckor sedan så var det alltså dags. Jag har ännu inte fått något utlåtande från DS, men jag har fått utlåtandet från den som tolkade bilderna. Där står att läsa att "det föreligger en kring 5 mm genomgående defekt..." och "...utseendet lokalt bedöms emellertid bildmässigt medföra rupturrisk". Vet inte om det kan bli tydligare än så. Kanske handläggare på LÖF ska ta och sätta sig i skolbänken, en grundkurs i obstetrik kanske?

Om någon känner en obstretiker eller gynekolog som kan hjälpa mig tolka utlåtandet från MR så tar jag tacksamt emot förslag!

Är återigen sjukskriven på deltid, känns som ett nederlag :-( men det var nödvändigt.

Kram så länge, nu ska jag fokusera på Hannes dop på lördag, massor att fixa. Det ska bli roligt, även om jag mår skit just nu. Vädergudarna verkar stå på vår sida i helgen, så det blir lunch ute och barnen kan springa och hoppa av sig ordentligt!

Yoga...for Life

Nu är ansökan ivägskickad. Har legat sömnlös i flera veckor och funderat över vilken yogalärarutbildning jag ska söka till. De skiljer sig åt i kursupplägg, pris och inriktning. Det slutade med att jag hade tre kvar på min lista att välja på. Nu har jag rangordnat dem och kommer jag in på den första jag vill gå så bjuder jag hela världen på ekologiskt bubbel! Skickade ansökan för 3 min sedan..hoppas, hoppas!!!

Ska försöka hitta en yogaklass till utöver den jag går på onsdagar. Förra lördagen provade jag en klass här i norrort och det kändes inte helt bra. Imorgon bitti är det dags för en till här i Täby.

Dags att hämta storebror på fritids...skriver ett till inlägg om Hannes med stort H i helgen. Han är en helt bedårande och fantastisk liten människa. Han sprider en glädje som man nästan kan ta på. <3

Ny MR nästa vecka för att se hur min livmoder ser ut nu...ska bli väldigt intressant.

Kram och kärlek till er alla <3

Hannesbilder och syskonkärlek

Vi får ju inte glömma Hannes, vårt solstråle och glädjespridare <3

Denna underbara lille kille är en liten juvel utan dess like. Jag älskar denna lilla människa så mycket så det saknas ord för att uttrycka alla känslor som stormar kring hans varelse. Jag som tidigare funderade på detta med anknytning då jag inte har burit honom själv. De tankarna kan jag släppa helt nu. Han kändes som vår från första sekund och vi har alla tagit till oss honom liksom han har gjort med oss. Ett fint ömsesidigt samspel som faktiskt har överraskat mig med stor glädje.

Det tog lång tid för mig att knyta an till storebror. Jag var väldigt sjuk i början och drabbades sedan av en förlossningsdepression. Första året var allt annat än mysigt. Nu när jag får uppleva denna underbara kontakt med Hannes så föds tankarna om hur mycket jag faktiskt missade med storebror och hur mycket han missade? Jag vet att jag gjorde mitt bästa och jag vill inte lägga någon slags skuld på mig själv så här i efterhand. Jag får se till att njuta av att få uppleva allt det fantastiska med att få vara med Hannes nu och att få se honom utvecklas. Och det har ju trots allt blivit en bra kille av storebror också (inte så lite bra heller). Vi har den bästa av relationer och står varandra väldigt nära. Att han älskar sin lillebror är ytterligare en sak att vara tacksam för. Det pussas och gullas och gnuggas med kinder och Hannes skiner upp som en sol när storebror kommer. "Du är såå söööööt Hannes! Jag ÄLSKAR dig!!"

Tvära kast mellan glädje och sorg här hemma med andra ord (med hänvisning till mitt tidigare inlägg idag). Men det är väl så livet ser ut, om än något extremt i vårt fall.

 Typisk Hannesmin!

Go och glad nästan jämt.

 

 Mys med storebror.

Morgonmys

 

Saknad och sorg

Igår grät jag för första gången på länge. Det bara släppte under avslappningen på yogan. Tycker aldrig att det känns bra att gråta offentligt, men det kändes ändå befriande på något sätt. Men sorgligt.

Tänker mycket på Tove nu och vissa stunder så känns det som att jag får ett knytnävslag direkt från verkligen rakt i hjärtat. Jag liksom vaknar upp och inser att Tove verkligen är borta. Hur hade hon varit nu? Hur hade hon sett ut?

Sorgen över att jag aldrig fick känna hennes kroppsliga värme. När vi träffade henne första gången så kom hon direkt från kylrummet, iskall och omöjlig att värma. Sorgen över att jag aldrig fick se hennes ögon. Min lilla flicka, varför blev det så här?

Storebror pratar mycket om dig. Han undrar om du förstår engelska? Om du gör det så kan du ju faktiskt prata med Michael Jackson! Han undrar också om du blir äldre eller om du alltid kommer att vara en bebis i himlen?

Mitt råd till alla som har syskon som ställer frågor om sitt änglasyskon är att inte lämna några givna svar på frågorna. Låt barnet själv få fundera och komma med svar eller resonera er fram tillsammans om vad ni tror. Kanske tror du och barnet olika. Då blir det inga svar som är rätt eller fel. Jag säger också ofta att jag inte har svar på alla frågor, att jag inte vet, men att jag hoppas och tror att Tove har det bra med sina vänner i himlen, att dom har kalas oftast jämt och att hon har många som tar hand om henne. Självklart också att hon tänker mycket på storebror och att hon säkert är med honom vart han än är (om det inte råkar vara kalas då...)

Hade inte Tove dött så hade inte Hannes funnits. Jobbiga tanke som inte vill lämna min hjärna i fred. Just nu känns livet extra märkligt och också väldigt jobbigt. En minut i taget, en timme i taget, en dag i taget. Ett andetag i taget.

Kanske skulle det hjälpa om vårsolen behagade titta fram snart igen.

Första mötet med advokaten

Vi har nu lyckats få tag på en advokat som är väl insatt i juridiken kring vårdskador. I måndags hade vi vårt första möte och det minst sagt mer än givande. När jag senaste talade med LÖF så lät handläggaren frågandes till varför vi skulle anlita en advokat. I min värld så var det en självklarhet och nu i efterhand så är jag väldigt tacksam för att vi gjorde det.

Det var som sagt ett intressant och givande möte och vi kommer bl a få hjälp med att sammanställa de ekonomiska yrkanden vi har inkl. att beräkna min förlorade arbetsinkomst samt en del annan ersättning som vi inte själva hade tänkt på.

Enligt LÖF så ska inte min man och son får skadestånd. Anledningen är att Tove var död när hon väl togs ur min mage. Hade hon levt, men dött några minuter senare så hade skadeståndet gällt även mannen och storebror. Sjuka värld. Eftersom det var sjukhusets fel att hon dog så är det väl knappast något vi ska bestraffas ytterligare för kan man tycka.

Vi har också frågan kring bestående men. Ur ett juridiskt perspektiv så har jag inte bestående men eftersom jag inte är steril. Att jag sedan inte rekommenderades att bli gravid igen under det första året, att min tid hormonmässigt i stort sett är över, att en graviditet skulle innebära risker för både mig och barnet och att jag psykiskt inte skulle våga utsätta mig för svensk förlossningsvård igen OCH inte skulle klara den psykiska pressen att gå igenom en graviditet igen, spelar mindre roll.

Detta är några av de frågor som vi nu ska gå vidare med. Tyckande och juridik verkar inte höra samman, men det är i alla fall värt ett försök att bestrida dessa märkliga regler.

 

Toves utredning

Nu är det dags för oss att sätta igång med att sammanställa vilka ekonomiska yrkanden vi har på LÖF/Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag. Enklare sagt än gjort. Vi har ingen att bolla detta med och vi skulle behöva en heldag med att sitta och gå igenom allt vi kan tänka oss att önska ersättning för.

Några funderingar vi har är:

Enligt LÖFs beslut så har jag inte fått några bestående men av händelsen. Höll på att trilla av stolen när jag läste det. Efter ett samtal med handläggaren så fick jag förklarat för mig att bestående men i mitt fall är en sterilitet. Att jag enligt den senaste MR har en defekt på livmodern och inte vill utsätta mig för en riskgraviditet som skulle innebära risk för både mitt liv och bebis liv hade ingen betydelse. Ärret är också invändigt och inte synligt. Att min ålder knappast i bli-gravid-sammanhang är till min fördel har inte heller någon betydelse.

Vi fick idag veta att hade Tove levt i en sekund efter att hon togs ut så hade min man och son fått ersättning också. Nu hann hon dö innan och därmed är inte resten av familjen involverad i lidandet tydligen.

Nej, att få pengar i ersättning är inte det viktigaste, men eftersom det är den enda upprättelse vi kan få, så betyder det ändå väldigt mycket. Vi har dessutom lagt ner närmare en miljon på privata IVFer, inkomstbortfall och nu Indienprocessen. Så jo, den ekonomiska kompensationen har en viss betydelse.

Ersättningen för ett barn som sjukvården berövat livet på är 75 000kr. Därtill får man 40 000kr som ska täcka begravningskostnader (transport från sjukhus till kyrka till krematorium till minneslund, musik i kyrkan, fotoalbum, blommor mm). Med ränta fick vi 126 000kr. Det täckte ganska lagom upp de kostnader vi hade för boende och mat i Indien.

Jag har väldigt svårt att ta alla dessa fakta på allvar. Det blir en utmaning att yoga ikväll.

PS Grattis älskade Tove på namnsdagen. Vi saknar dig så oerhört mycket. Storebror pratar och frågar om dig varje dag nu.

Så är vi hemma till slut...

Eller vi kom faktiskt hem den 6 februari, men har inte haft tid till något annat än att packa upp, gosa med bebis och storebror, ha trevliga besök här hemma samt att försöka komma ikapp i jobbet.


Hemresan gick bra och efter någon vecka så hade vi nog alla fyra anpassat oss till svensk tid. Är det något vi inte har vant oss vid så är det vädret. Saknaden efter 32 grader och en härlig tillvaro vid poolen sitter fortfarande i. Men hemma är alltid bäst.


Hannes mår toppen och han är en helt fantastisk liten bebis. Han sover 12 h i sträck på nätterna och skriker aldrig (ironi...)! Men faktiskt så går det väldigt bra, han äter 2-3 ggr på natten och somnar oftast om direkt, han är nästan alltid nöjd med tillvaron och bajsar en gång per dag (noterade ni det?).


Vi har mailkontakt med vår underbara SM, hon skrev via en vän ett helt otroligt gulligt mail. Hon kallar sig min syster och hon är väldigt glad över att hon fick bära Hannes. Vi träffade henne två gånger efter att Hannes föddes och hon strålade av glädje. Hon pussade på honom och fick mata honom. Hon fick ett brev på hindi av där vi skrev att hon och hennes familj alltid kommer att vara en del av vår familj och det är precis så det är. Underbara människa! <3


Idag blir Hannes 7 veckor stor och sedan i onsdags så haglar det leenden från honom. Hur toktrött jag än är på morgonen så blir jag glad när man tittar på honom.


Tack till er alla som följt med oss på resan och till er som fortfarande hänger kvar!


Tack för alla varma tankar och gratulationer och ett särskilt tack till min kära moster som skickade ett sådant fantastiskt fint kort till oss. Tack! <3

En ängel

Idag flög en ängel till himlen alldeles för tidigt.

Vi är många som vet vad ni går igenom. De varmaste tankarna till er <3

Längtar hem

Vi har det verkligen bra här, trevligt umgänge, fantastiskt och trivsamt klimat och vi bor på ett toppenfint hotell. Men nu är vi inte här frivilligt längre och därför har jag väldigt svårt att njuta av den tillvaro vi befinner oss i.

Vi skulle ha åkt hem förra lördagen och bokade om våra biljetter till imorgon natt. Vi har fortfarande inte fått något besked om Hannes exit visa och som det verkar nu så blir det ytterligare en ombokning. Oerhört frustrerande och stressande. Har en ständig oro i kroppen och inboxen i mailen fylls ständigt med nya jobbmail. Vill hem nu. Vill hem till vårt hus, familj, vänner och allt annat som hör vardagen till.

Vårt och andra familjers ärenden har nu skickats till Dehli för handläggning och ingen kan tala om för oss hur lång tid denna sk. handläggning tar. Alla dokument är godkända, men eftersom vi och andra som var här i våras åkte på fel visum, så ska detta tydligen motsvara något typ av straff vad vi förstår. En rejäl bot hade suttit betydligt bättre.

Vi drar i alla trådar vi kan och vi hoppas på att vi ska få napp någonstans så att vi får komma hem snart.

Vi bokar nu om våra biljetter igen och håller tummarna hårt för att vi får åka nästa helg.

Kvar i Mumbai...

Idag var vi på FRRO och ansökte om exit visa till Hannes. Efter 1,5 h pappersplock så fick vi nej till att åka hem på söndag. Sanslöst frustrerande. Alla dokument var godkända, men på grund av att vi åkte på turistvisum i april, så behöver beslutet gå via Dehli (vilket troligtvis inte är sant). Detta innebär att vi sannolikt stannar tills på fredag. Hem kommer vi, men det kommer att krävas ett eller två besök till på FRRO i nästa vecka innan dem låter oss åka hem.

Längtar hem samtidigt som tillvaron här är fantastisk, så det kunde ha varit värre. Vi får se det som en extra semestervecka och vi ska ta till vara på tiden vi har kvar här.

Vi är inte oroliga, så ingen där hemma behöver vara det heller ;-) Detta är bara ytterligare ett bevis på Indiens normala byråkratisoppa med lite extra krydda av maktmissbruk.

Dagar i Mumbai

Nu har vår Hannes hunnit bli två veckor stor, jag förstår inte var tiden tar vägen. Dagarna går fort, alldeles för fort.

Vi har efter två besök på FRRO (typ Migrationsverk) lyckats registrera oss och efter 5 h på Svenska konsulatet så godkändes våra papper som förhoppningsvis leder till att Hannes blir svensk medborgare och får ett provisoriskt pass. Det brukar normalt ta ca 2 h på konsultatet, men eftersom handläggaren skulle på möte i 15- 20 min (vilket i Indien innebär mer än 2 h), så tog det mer tid än beräknat :-O (surprise!!)

På konsultatet träffade vi vår SM och hennes man för första gången sedan Hannes föddes och det blev verkligen en minnesvärd stund. Hon sken som en sol och ville hålla i Hannes direkt när vi kom dit. Hon matade honom också och hennes man stod bredvid och såg väldigt engagerad ut :-) Har många fina bilder jag kan visa för er som jag kommer att träffa när vi kommer hem.
SM mådde bra och hela hon var som vanligt ett enda stort leende. På måndag ska vi träffa henne igen och vi kommer då att överlämna presenter samt en extra slant. Framöver ska vi föra över ett månatligt belopp till henne. Vi har skrivit ett brev till henne och hotellet hjälper oss med att översätta de till hindi. Jag insåg när jag skrev brevet att det med ord är svårt att beskriva hur tacksamma vi är för hennes hjälp, men jag hoppas ändå att jag fick med det mesta av det jag ville ha sagt.

I veckan som kommer blir det besök på konsulatet och FRRO, shopping, kanske ett sista yogapass och besök i gymmet, fotmassage i Haiko (mindre köpcentrum) och förhoppningsvis ska jag och en annan svensk tjej besöka ett av slumområdena för att dela ut kakor, frukt m.m. Fullt upp med andra ord. Inser att denna sista vecka kommer att gå fort :-( Vi har redan börjat prata om att åka tillbaka om ett eller två år.

Dagarna går som sagt väldigt fort! Mellan matningar, blöjbyten och gos så ligger vi vid poolen, spelar tennis, shoppar, beskådar indiska bröllop som arrangeras på hotellområdet samt umgås med trevliga personer här på hotellet. En drömtillvaro med andra ord. Jag längtar hem, men vill samtidigt inte att den här tiden vi har kvar ska ta slut. Försöker ta bilder på allt och lite till för att dokumentera så många minnen som möjligt. Här kommer ett axplock av bilder från den senaste veckan <3

 Jag och Hannes myser under middagen.

 Storebror rider på hotellområdet.

 Hannes i sjalen.

 Hannes myser vid poolen.

Mr Hannes

Här kommer äntligen ett första inlägg sedan vi kom tillbaka från sjukhuset. Hannes, eller Mr Hannes som matbrickorna på sjukhuset var märkta med :-) har nu hunnit bli hela sex dagar stor och han njuter av tillvaron fullt ut.

Vi har nu flyttat över till Marriot Lakeside apartments, ett mycket trevligt lägenhetshotell som är perfekt anpassat till att bo med bebis på.

Här kommer några bilder på Mr Hannes och en mycket stolt storebror!

Nu är Pluttas här!

Kl 08:48 indisk tid föddes äntligen vår älskade Hannes, Jacobs och Toves lillebror!

Han mår bra och får lite extra syrgas tills imorgon. Vi åker tillbaka till hotellet nu och ikväll åker vi och hälsar på honom. Imorgon checkar vi in på sjukhuset igen och då får han komma till oss :-)

Att han behöver syrgas är inget farligt. Bebisar som föds med kejsarsnitt kan bli stressade, så han får lite extra hjälp med andningen bara.

Bild kommer senare idag!!

PS Ser nu att detta är inlägg nr 100 i bloggen :-)

Kl 05:19

Trodde i mn enfald att jag skulle kunna sova till 06:10 idag. Att jag ens kunde tro det! Vaknade kl 05:19 och kände hur pulsen ökade direkt.

Fick höra av ett annat svenskt par att man får hjälp med blöjbyten och flaskdisk under tiden vi är inlagda. Blev väldigt mycket lugnare efter det eftersom min energinivå ligger på minus för tillfället.

Nu ska det sista packas, sen en snabbfrukost och sedan iväg med taxi till sjukhuset.

På TVn rullar en odubbad (!!) Ice Age för att hålla oron borta. Det hjälper faktiskt en del :-)

Kvällen inför...

Är själv på hotellrummet ikväll, har ätit trevlig middag med andra svenska par som är här för att möta sin mirakel.

Nu är allt packat och imorgon blir det tidig frukost för vidare avfärd till Hiranandani Hospital. Kändes märkligt att än en gång sitta och sortera ut bebiskläder i storlek 50. Det blev kortis i hjärnan, den kunde inte kombinera sorg för det som har hänt tidigare med rädsla, oro och spänning inför det komma skall. Är livrädd för att återigen få hålla mitt barn i famnen, ett barn som är hämtat direkt från kylrummet, ett barn som man vill värma, men utan resultat. Ett barn som jag aldrig fick se ögonen på.

Imorgon får det inte bli så.

Vill tacka er alla som varit och tänt ljus, lämnat blommor och skänkt tankar till Tove under vår frånvaro under julhelgen, det betyder oerhört mycket <3

Särskilt tack till svägerska med familj som skänkte en gåva till Spädbarnsfonden till Tove i julklapp <3

Efter fem sömnlösa nätter har jag tagit en sömntablett och risken är att jag börjar skriva rent av korkade saker snart...

Info till främst anhöriga:

Snittet imorgon kan bli försenat, så hör ni inget från oss, så beror det på att vi inte vet något än. Vi hör av oss så fort vi har något att meddela :-)

Fick precis ett underbart besked. Jacob blir utskriven imorgon och han mittar inte, därmed får vi alla bo i samma rum på sjukhuset imorgon. Vilken oerhörd lättnad!

<3

Hiranandani Hospital

Vi kom till sjukhuset där Pluttas ska födas, tidigare än beräknat. Sonen fick magont och diarre i söndags och efter ett besök av en Dr på hotellet och ett sjukhusbesök så åkte vi in igår igen. Han blev   inlagd och har nu fått olika antibiotika och dropp sedan igår em. Han mår bättre, men igår när vi kom in så hade han gått ner ett kg på två dagar och hade inte ätit på nästan fyra dagar. Han har haft mycket magsmärtor. Idag mår han bättre, men blir kvar 1-2 dagar till. Jag stannade med honom på sjukhuset natten som var och min man kommer och tar över i em. Diagnosen blev dysenteri, men ingen salmonella som tur var.

Vi trodde vi skulle vara utvilade tills Pluttas ankomst, istället är vi alla tre helt färdiga. Jag har knappt sovit något sedan natten till i söndags och är ett vrak just nu. Men det viktigaste är att sonen mår bättre nu, det är hemskt att se sitt barn vara så sjukt och ha så ont. För mig triggas skräcken igång över att förlora honom. Förnuftet säger såklart motsatsen som vanligt.

Imorgon ska vi befinna oss i lobbyn på sjukhuset kl 0745 (snittet utförs ca 0330 svensk tid). Som läget är nu så kommer bara en av oss kunna vara med när Pluttas möter världen och vi kommer att behöva två rum på sjukhusets familjehotell. Ett till Jacob och ett till Pluttas. Vi blir kvar på sjukhuset tills på söndag eller måndag om allt går som planerat.

Stor kram till er alla <3