Efter onsdagens yogapass så brast det. Äntligen. Den psykiska pressen har varit enorm den senaste tiden, både jobbmässigt och mentalt kring sorgen efter Tove och den nya bebisen som (förhoppningsvis) kommer. Känslobubblan sprack och tårarna sprutade, det var faktiskt en lättnad. Har känt mig väldigt skör efter det och jag har nära till tårarna.
Idag fick vi ett mail från kliniken där de hälsar oss välkomna till India och informerar om oss att vi blir upphämtade kl 1015 på måndag för ett möte på kliniken för planering inför delivery den 3 januari. Plötsligt inser jag att vi faktiskt åker imorgon. Tårar.
Nya bilder på Pluttas kom för en stund sedan. Tårar.
Mail kom från kliniken där en av de anställda ser fram emot att träffa oss igen. Tårar.
Jag tänker på Alan i restaurangen som blev kompis med sonen. Undrar om han fortfarande jobbar kvar? Tårar.
Vi har mailkontakt med vår underbare chaufför från förra besöket. Ser så fram emot att få träffa honom igen. Tårar.
Ser så fram emot att få träffa de personer jag har kontakt med sen en tid tillbaka. Att få dela med sig av tankar kring allt detta har betytt mycket. A och jag har en liknande historik och våra tankar och känslor har varit nästintill identiska sedan vi påbörjade processen. Min fina vän från Norge har det inte gått lika bra för. Vi skulle ju få återse varandra nu, varför fick det inte bli så? :-(
Pirret infann sig på riktigt i morse när sonen sa att han var pirrig. Han var pirrig inför att få träffa bebisen och han var lite orolig för att den skulle skrika väldigt mycket. Hoppas att han delar med sig mer av sina tankar ikväll när vi ska ha en lilljulafton bara vi tre (Tove är självklart med också).
Våra familjer har lovat att ta hand om Tove medan vi är borta. Tack! <3
Det är ingen självklarhet att Pluttas klarar sig, livet ger inga garantier för sådana saker. Men vi hoppas och kanske vågar jag börja tro redan innan han kikar ut. Det visar sig. En minut i taget gäller nu. Den 3 januari får vi träffa Pluttas, om han nu inte bestämmer sig för att möta världen tidigare. Men då är vi där och tar emot honom.
Detta blir sista inlägget innan vi reser. Imorgon kommer taxin kl 0515 och hämtar upp oss. Jäklar vad pirrig jag blev nu!!
Stor kram till er alla och tack för allt stöd <3
Fortsätter givetvis bloggandet från Mumbai!
God Jul och Gott Nytt År!
Idag fick vi ett mail från kliniken där de hälsar oss välkomna till India och informerar om oss att vi blir upphämtade kl 1015 på måndag för ett möte på kliniken för planering inför delivery den 3 januari. Plötsligt inser jag att vi faktiskt åker imorgon. Tårar.
Nya bilder på Pluttas kom för en stund sedan. Tårar.
Mail kom från kliniken där en av de anställda ser fram emot att träffa oss igen. Tårar.
Jag tänker på Alan i restaurangen som blev kompis med sonen. Undrar om han fortfarande jobbar kvar? Tårar.
Vi har mailkontakt med vår underbare chaufför från förra besöket. Ser så fram emot att få träffa honom igen. Tårar.
Ser så fram emot att få träffa de personer jag har kontakt med sen en tid tillbaka. Att få dela med sig av tankar kring allt detta har betytt mycket. A och jag har en liknande historik och våra tankar och känslor har varit nästintill identiska sedan vi påbörjade processen. Min fina vän från Norge har det inte gått lika bra för. Vi skulle ju få återse varandra nu, varför fick det inte bli så? :-(
Pirret infann sig på riktigt i morse när sonen sa att han var pirrig. Han var pirrig inför att få träffa bebisen och han var lite orolig för att den skulle skrika väldigt mycket. Hoppas att han delar med sig mer av sina tankar ikväll när vi ska ha en lilljulafton bara vi tre (Tove är självklart med också).
Våra familjer har lovat att ta hand om Tove medan vi är borta. Tack! <3
Det är ingen självklarhet att Pluttas klarar sig, livet ger inga garantier för sådana saker. Men vi hoppas och kanske vågar jag börja tro redan innan han kikar ut. Det visar sig. En minut i taget gäller nu. Den 3 januari får vi träffa Pluttas, om han nu inte bestämmer sig för att möta världen tidigare. Men då är vi där och tar emot honom.
Detta blir sista inlägget innan vi reser. Imorgon kommer taxin kl 0515 och hämtar upp oss. Jäklar vad pirrig jag blev nu!!
Stor kram till er alla och tack för allt stöd <3
Fortsätter givetvis bloggandet från Mumbai!
God Jul och Gott Nytt År!
India, here we come!
Hej. Det låter helt underbart. Saknar verkligen livet i Mumbai. Log när jag läste om Alan,,,vi lärde också känna honom, han var klart bäst! Hälsa från Baby Oliver som var där i oktober. Vi bodde på Renaissance hela tiden och Oliver "lärde" känna alla. Kram till er och Vilket Gott Nytt År det blir. Kram och lycka till!!!!
SvaraRadera