"Töörtiiiii!"

Två  yoagapass avklarade under veckan. Jäklars säger jag bara. Det är jag, två indiskor och två kinesiskor. Jag benämns som The new friend in the class. "Our new friend can now take a rest", säger
yogafröken efter 40 st benlyft liggandes på rygg. De andra får göra 60 st. Löpband+egen yoga därimellan. Träningsvärk är ett milt uttryck. De flesta strechtövningar utförs i 70 sek. Fröken ropar ut One! Ten! Twenty! Töörtii! Osv i militäriskt tonläge. Sätesmuskler och ljumskar gråter. Nog om det.

Har lyckats glömma min bikini hemma, fråga mig inte hur. Köpte en bikini med en överdel som nätt och jämt täckte bröstvårtorna, lite för liten med andra ord. Underdelen var ok. Köpte ny bikini i Bandra och fick då bara prova överdelen, den satt bra så jag slog till. Provade när jag kom hem och insåg att det nu var trosornas storlek som inte riktigt överensstämde med min bak- och framdel. Detta är dock ett världsligt problem, det viktiga är att de bebisar som kommer till världen överlever och är friska.

Om en vecka är det vår tur att sitta i väntrummet i väntan på att möta en förhoppningsvis levande Pluttas. Inget som tas för givet. Var på Hiranandanis sjukhus igår pch fick sitta i det väntrum som vi kommer att befinna oss i om en vecka. Under de 4 h jag var där så föddes tre små mirakel <3

Ytterligare ett världsligt problem är att det inte finns nagellim att köpa här. Har letat som en tok, men icke. Det jag själv hade med mig hade läckt ut i necessären och alla saker som låg där i satt ihop med övriga alla saker, verkningsfullt lim med andra ord.

Det är vinter här nu, dvs 30 grader dagtid och 20-25 nattetid. Burr!!!

På tisdag ska vi till FRRO och försöka få en stämpel i våra pass. Det verkar vara en myndighet som utövar maktmissbruk på högsta nivå. Plötsligt behövs ytterligare dokument från svenska UD och ambassaden i Dehli, inte helt lätt att få tag på när 99,9% av alla är lediga.

Vi saknar sällskap här, men imorgon kommer ett svensk par hit och några andra vänner som bor på ett annat hotell hoppas jag att vi får umgås med inom kort.

Stor kram från oss!

Oväntat möte

Idag var vi på vår klinik för att gå igenom de dokument vi behöver ha med oss till sjukhuset den 3 januari. Det var väldigt roligt att få träffa doktorerna och övrig personal igen. På ett sätt kändes det som vi var där för en vecka sedan och samtidigt kändes det väldigt långt tillbaka i tiden, en annan värld, en annan tid.

Efter en stund fick vi veta att vår SM skulle komma och hann knappt förbereda mig innan hon kom in i rummet tillsammans med en doktor som tolkade åt oss. Hon log med hela ansiktet och sa att hon kände sig lite blyg. Doktorn sa att SM hade pratat om oss väldigt mycket sedan vi skypade med henne, hon har frågat massor med gånger om vi kommer till sjukhuset när bebisen ska födas. Hon verkade ha saknat oss precis lika mycket som vi har saknat henne, det kändes så oerhört skönt att veta. Hon var rörd och såg väldigt glad ut, mina tårar rann och jag ville bara krama om henne. Hon fick en julklapp av oss, en vacker sjal och hennes dotter fick en stor rosa nalle och en bok man kan klistra in olika klistermärken i. Hennes man fick en kurta. De firar inte jul, men det kändes som ett bra tillfälle att få visa vår uppskattning. Vi frågade om hon ville träffa oss efter delivery och hon ville gärna göra det!

Imorgon på julafton blir det en lugn dag vid poolen och på onsdag har vi bokat in oss på julfirande på grannhotellet i samma område och vi hoppas då på att få kontakt med andra par som är här för att hämta sina små. Några har vi hälsat på redan.

Nu är det dags för middag. I priset för bokningen så ingick frukost, men när vi checkade in så fick vi veta att även lunch och middagsbuff'e ingick. Något måste ha blivit fel i bokningen och det tackar vi såklart för.

Longing for Pluttas

Efter onsdagens yogapass så brast det. Äntligen. Den psykiska pressen har varit enorm den senaste tiden, både jobbmässigt och mentalt kring sorgen efter Tove och den nya bebisen som (förhoppningsvis) kommer. Känslobubblan sprack och tårarna sprutade, det var faktiskt en lättnad. Har känt mig väldigt skör efter det och jag har nära till tårarna.

Idag fick vi ett mail från kliniken där de hälsar oss välkomna till India och informerar om oss att vi blir upphämtade kl 1015 på måndag för ett möte på kliniken för planering inför delivery den 3 januari. Plötsligt inser jag att vi faktiskt åker imorgon. Tårar.

Nya bilder på Pluttas kom för en stund sedan. Tårar.

Mail kom från kliniken där en av de anställda ser fram emot att träffa oss igen. Tårar.

Jag tänker på Alan i restaurangen som blev kompis med sonen. Undrar om han fortfarande jobbar kvar? Tårar.

Vi har mailkontakt med vår underbare chaufför från förra besöket. Ser så fram emot att få träffa honom igen. Tårar.

Ser så fram emot att få träffa de personer jag har kontakt med sen en tid tillbaka. Att få dela med sig av tankar kring allt detta har betytt mycket. A och jag har en liknande historik och våra tankar och känslor har varit nästintill identiska sedan vi påbörjade processen. Min fina vän från Norge har det inte gått lika bra för. Vi skulle ju få återse varandra nu, varför fick det inte bli så? :-(

Pirret infann sig på riktigt i morse när sonen sa att han var pirrig. Han var pirrig inför att få träffa bebisen och han var lite orolig för att den skulle skrika väldigt mycket. Hoppas att han delar med sig mer av sina tankar ikväll när vi ska ha en lilljulafton bara vi tre (Tove är självklart med också).

Våra familjer har lovat att ta hand om Tove medan vi är borta. Tack! <3

Det är ingen självklarhet att Pluttas klarar sig, livet ger inga garantier för sådana saker. Men vi hoppas och kanske vågar jag börja tro redan innan han kikar ut. Det visar sig. En minut i taget gäller nu. Den 3 januari får vi träffa Pluttas, om han nu inte bestämmer sig för att möta världen tidigare. Men då är vi där och tar emot honom.

Detta blir sista inlägget innan vi reser. Imorgon kommer taxin kl 0515 och hämtar upp oss. Jäklar vad pirrig jag blev nu!!

Stor kram till er alla och tack för allt stöd <3

Fortsätter givetvis bloggandet från Mumbai!

God Jul och Gott Nytt År!

India, here we come!

 

 

Strul med exit visa

Par som är i Mumbai för att hämta sina små gryn har fått problem med att få exit visa inför hemresan. Det innebär att man alltså inte får resa ut ur landet, vilket så klart ställer till det. Vi hoppas på att få mer besked under morgondagen. Suck.

Vad är sorg?

För mig står ordet sorg för många olika känslor, tillstånd och tankar. Den rymmer bl a:

Ledsamhet
Tomhet
Berikning
Ensamhet
Längtan
Glömska
Förvirring
Tankspriddhet
Utanförskap
Oförståelse
Förståelse
Vänskap
Närhet med sitt inre
Enormt avstånd från sitt inre
Kärlek
Ilska
Saknad
Frustration
Gråta
Hysteri
Stress
Omtanke
Hopplöshet
Ångest
Panik
Närvaro
Acceptans
Hjärnsläpp
Bryta samman
Befinna sig i en bubbla
Bitterhet
Lärdom

Så var befinner jag mig just nu? För tillfället är jag rätt avtrubbad, avstängd, sorgsen, tungsint, ledsen, ibland glad, ibland arg.

Jag tror att många i min omgivning är tacksamma för att vi nu har något roligt att se fram emot. Som att händelsen med Tove är passé och nu kommer något nytt som tar över våra liv. Nytt, fräscht, roligt och framför allt något som inte är obekvämt att tala om (för andra alltså). Det känns som att det ligger ett outtalat "äntligen!" i luften när processen i Indien påbörjades. Det är fullt begripligt och inget jag tar illa vid mig av, men jag har svårt att sortera och beskriva mina känslor och tankar kring Pluttas och det vi går igenom nu. För mitt ena ben är redan i Mumbai medan det andra stabilt står kvar hos Tove och sorgen och saknaden efter henne.

Känslan av svek mot henne är stor. Och nu kommer alla att säga/tänka, men inte behöver du känna så! Nej, förnuftsmässigt behöver jag inte känna så, Tove är säkerligen glad och lycklig över att få ett syskon, men att lämna henne här över julen känns enbart eländigt. Jag ska åka förbi henne och säga farväl och jag önskar att jag på allvar kunde tro att hon följer med oss till Mumbai och delar vår upplevelse. Nu tror jag inte att det fungerar så, är väl för vetenskapligt lagd för det, men jag försöker inbilla mig att så är fallet, annars bryter jag samman helt. Ohanterbart skulle det vara.

Men helst av allt hade jag velat ha vår 16 månaders Tove med oss. Å andra sidan skulle vi inte behöva åka till Mumbai då. Kluriga tankar och inte helt enkla att förstå.

Det jag förstår är att jag saknar henne oerhört och att jag aldrig kommer att bli samma person igen som jag var fram till tidigt på morgon den 12 augusti 2012.

Ni som har tid, ork, lust, vilja, åk gärna förbi henne under helgerna och tänd ett ljus, lägg en blomma eller skänk en tanke till henne. Hennes kropp vilar sött i Björkuddens minneslund i Täby Kyrka, en underbart vacker plats. Det gör mig ont att veta att hon är utan sin familj under denna högtid.

V 35 påbörjas idag. På senaste scan ser allt bra ut. Om två veckor sitter vi på planet till Mumbai. Packlistan är upprättad. Bara den mentala biten som inte riktigt hänger med.

 

No cord around neck

Igår fick vi beviset för att Pluttas har strasslat ur sig sin navelsträng han hade två varv runt halsen. Inget allvarligt tillstånd, men alla elimineringar av eventuella risker är välkomna.

Vacker mage med vackert innehåll

Jag undrar när min hjärna ska börja förstå att vi åker till Mumbai om 18 dagar. Om 30 dagar (högst), så har vi förhoppningsvis en ny levande familjemedlem. Men jag vågar fortfarande inte tro, även om jag tror mer nu än för bara en vecka sedan. Kanske var det första advent som påminde mig om att julen snart är här. Jul=Indien=bebis (?).

Det blir snålt med julpynt i år. Ingen gran och ett mindre antal tomtar än normalt, avstressande på sitt sätt. Skötbordet och resväskorna stod inne i förrådet och när vi nu behövde få plats med grill, bollar och div. påminnelser om sommaren, så blev vi helt enkelt tvungna att ta in väskorna och skötbordet.

Har checklistan inför resan i huvudet än så länge, men inom de närmsta dagarna kommer den att finnas dokumenterad. En vaccination kvar samt några klunkar Ducoral för att förebygga otrevliga magåkommor.

Idag fick vi tre väldigt fina bilder på fin SM med fin mage med fint innehåll. Hon ser ut att må bra och jag har svårt att tänka på annat än att vi snart får träffa vårt mirakel.