Min hjärna har nu lossat på sista tampen och släpper nu ut allt, ocensurerat. Plötsligt har jag förstått i klartext vad som har hänt. Inga filter ser till att hjärnan pyser ut lite information i taget längre. Nu är det filterlöst.
Jag dök ner i det mörka hålet för ca 7 v sedan och tar mig inte upp. Har klivit in ytterligare i den där bubblan som omger en person som varit med om en traumatisk händelse. Det blir liksom jag ensam mot världen. Människor runt omkring mig fortsätter sina liv, men inte jag. Andra skrattar och njuter av sommaren, men inte jag.
Jag gissar att man förväntas ha sörjt klart efter nästan ett år, men inte jag. Lex Marian har utretts snart ett år och ersättningsfrågan ett halvår. Vad kan vi förvänta oss av beslutet? Ska dom lita på min version eller på de i personalen som far med osanning för att skydda sitt och sin kollegas anställning?
Min sommar är en tuff sommar. Saknaden och tomheten efter Tove är obeskrivlig.
Någon förnuftig jag skrev med idag ansåg att min historia måste spridas och publiceras. Det arbetet ska jag börja med efter kommande dagar på Öland.
En omfattande uppgift som är helt nödvändig. För jag vill bli levande inombords igen. Inte död. Som nu.
Skulle någon vilja vara mitt bollplank när jag skriver, så är du välkommen att höra av dig. Varm kram till er som orkat läsa ända hit ❤
Sorgen blir extra påtaglig när solen skiner och andra runt omkring lever livet och att man själv inte får känna samma genuina glädje.
SvaraRaderaDet låter som en bra idé att sprida ditt budskap. Jag är helt säker på att du kommer kunna förmedla dig bra och det kommer vara ett nödvändigt terapiarbete för dig.
Kan det vara så att sorgen blir extra stark iom årsdagen närmar sig och att tidsaspekten blir påtaglig? Även att sorgen kom tillbaka när det började gå bra med fröet i mumbai du släppte ner garden något? Vill verkligen inte komma med lösningar, men jag spånar lite bara. Det du känner är inte onormalt iallafall. Jag kommer gärna med feedback på det du skriver. Stor kram
Lika glad som jag är för att det fortsätter att gå så fint med er nya bebis-to-be, lika ledsen är jag när jag läser hur du mår. En sak är säkert - inget av det du beskriver är onormalt eller konstigt på minsta lilla vis! Det måste nog bara ut och det är nog egentligen positivt att det vill ut.
SvaraRaderaJag tycker att det låter som en utmärkt idé att skriva. Skriva är bra och fungerar du som jag, mår du kanske till och med lite bättre av att skriva ner och formulera dina känslor och gå igenom allt det inträffade. Självklart skall det spridas!
Många styrkekramar och du vet att jag finns här!