Min hjärna har nu lossat på sista tampen och släpper nu ut allt, ocensurerat. Plötsligt har jag förstått i klartext vad som har hänt. Inga filter ser till att hjärnan pyser ut lite information i taget längre. Nu är det filterlöst.
Jag dök ner i det mörka hålet för ca 7 v sedan och tar mig inte upp. Har klivit in ytterligare i den där bubblan som omger en person som varit med om en traumatisk händelse. Det blir liksom jag ensam mot världen. Människor runt omkring mig fortsätter sina liv, men inte jag. Andra skrattar och njuter av sommaren, men inte jag.
Jag gissar att man förväntas ha sörjt klart efter nästan ett år, men inte jag. Lex Marian har utretts snart ett år och ersättningsfrågan ett halvår. Vad kan vi förvänta oss av beslutet? Ska dom lita på min version eller på de i personalen som far med osanning för att skydda sitt och sin kollegas anställning?
Min sommar är en tuff sommar. Saknaden och tomheten efter Tove är obeskrivlig.
Någon förnuftig jag skrev med idag ansåg att min historia måste spridas och publiceras. Det arbetet ska jag börja med efter kommande dagar på Öland.
En omfattande uppgift som är helt nödvändig. För jag vill bli levande inombords igen. Inte död. Som nu.
Skulle någon vilja vara mitt bollplank när jag skriver, så är du välkommen att höra av dig. Varm kram till er som orkat läsa ända hit ❤
