Idag har vår SM varit på UL, av någon anledning får vi inte svaret förrän sjukhuset skickat resultatet till vår klinik. Det är väldigt frustrerande att veta att svaret finns, men att jag inte kan få reda på det. Vår SM vet såklart och doktorn som gjorde UL vet om bebis lever eller inte. Med dagens teknik så är vägen ganska kort kommunikationsmässigt, men vården i Indien befinner sig ett par ljusår efter tyvärr. Vår klinik borde också veta hur det har gått, vet inte om jag ska tolka deras svar som ett bra eller dåligt tecken. Eller inte tolka alls (brukar vara det bästa alternativet).
Vi har under ett antal år försökt att få ett syskon till vår son. När vår dotter äntligen föddes så vände hon och är nu den vackraste av änglar. Inkompetent personal på Danderyds Sjukhus tog vår fullt friska flicka ifrån oss. Vi inväntar nu besked om den Lex Maria som pågått under mer än ett år. Saknaden efter henne är enorm och obeskrivlig. Vi har tagit hjälp av en surrogatklinik i Indien för att få vårt tredje barn Hannes. Om vägen dit samt efterspelet kring Tove berättar jag om i denna blogg.
Åh, denna väntan är FRUKTANSVÄRD och du beskriver precis vad jag upplevde varenda eviga gång det gjordes undersökningar på vår SM.
SvaraRaderaJag håller andan i väntan på svar. Stora styrkekramar - vet så väl hur det kan kännas och hoppas väldigt, väldigt mycket att det ser bättre ut.