När glömskan blivit vardag

Virrig, glömsk och allmänt disträ. Det har blivit min vardag. Brända kastruller, stekpannor och att komma av mig mitt i meningen har också blivit min vardag. Normalläget för mig är att vara förvirrad och det är verkligen ingen trevlig upplevelse.

Diagnosen är utmattningssyndrom och jag har nu varit sjukskriven på halvtid sedan slutet av april. Både min doktors och min egen teori är att jag någon månad efter hemkomsten från Indien har hamnat i en vardag som inte funnits på många år. En vardag utan planering av hormonsprutor, utan chockartad sorg, utan krig mot sjukvården och utan oro för nya ultraljudsbilder som ska droppa in i inboxen. Sammantaget en vardag utan fokus på IVF, planering inför begravning, oro för den kommande bebisen i surrogatmammans mage.

Men då borde ju allting vara bra?

Förra veckan skickade jag in de sista underlagen till advokaten gällande ev. ersättning från LÖF. Den processen har liksom pågått i bakgrunden senaste halvåret. Lex Marian är fortfarande inte klar, det är verkligen knäpptyst från IVO. Vad händer??

Vi har en lillebror Hannes i familjen som är den mest underbara bebis man kan tänka sig. Alltid glad, sover hela nätter och ger betydligt mer energi än han förbrukar. Han är allt man kan önska sig i bebisväg.

Men det finns återigen tid att tänka, tid att känna. Jag undviker att titta på bilden av Tove som står framme i vardagsrummet. De få gånger jag sneglar på henne så infinner sig en djup obehagskänsla av ångest i maggropen. Jag kan liksom inte ta in det faktum att hon var min lilla flicka och att hon är död. Kan inte ta in händelsen, den känns för overklig och på något sätt osannolik. Ändå är det ju ett faktum att det som har hänt, har hänt.

Jag lever fortfarande i en bubbla. Känner mig på något sätt avsides från övriga världen. Som att händelsen har skadat mig så själsligt så att jag alltid kommer att känna mig annorlunda. Jag har upplevt döden på nära håll och på ett brutalt sätt som jag hoppas att de flesta människor (i alla fall i vårt land) slipper. Jag har upplevt människors kyla, feghet, lögner, men också värme och vänskap. Kontrasternas värld.

Återhämtning är ordet. Jag behöver mycket återhämtning. Ingen stress, mycket vila, yoga, tystnad, promenader i skogen, andas. Det är bara tiden som saknas, men jag försöker hitta luckor där jag kan dra mig undan. Läsa en bok, dricka kamomillte. Det är min melodi just nu.

Känner mig som världens tråkigaste mamma, fru och socialt sällskap. Men det får vara så nu.

Hoppas ni alla får en fin helg. Vi har lånat ut barnen och ska måla och tapetsera barnens rum. Ingen rast ingen ro här inte. Men det ska bli skönt att få pyssla i fred och om jag får som jag vill så blir det till att se en film i morgon kväll.

Yoga igen

Den 12 december börjar jag min yogalärarutbildning. Känns både läskigt och spännande. Har lagt upp ett träningsschema nu som jag tror ska fungera. Det sprack i och för sig redan första veckan eftersom jag fick en sån fruktansvärd träningsvärk dagarna efter så jag fick avboka lördagsmorgonens yogapass kl 0600 (alltså passet började 0830...), då jag insåg att jag knappt kunde ta mig ur sängen...
I morse var det intervallträning blandat med fysträning...hoppas att benen håller att stå på inför lördagens dop.

Kanske lite OT (Out Of Topic), men dock en stor förändring i mitt liv.

MR av min livmoder

Nu har det första svaret kommit efter den MR jag gjorde av min livmoder den 30 april.

Men först lite historik kring min livmoder (kanske föga intressant...).

Den 5 juli 2006 genomgick jag ett akutsnitt med sonen. I samband med läkandet så växte tydligen min högra äggledare fast i ärret som blev på livmodern. Jag hade under hela graviditeten med Tove en ömmande känsla till och från långt ner på höger sida (finns journalfört), men jag kunde ju inte ana att det hade med mitt gamla snitt att göra. Om vårdpersonalen borde ha anat något kan jag inte uttala mig om.

Tidigt på morgonen den 12 augusti 2012 sprack hela mitt gamla snitt, en sk. total uterus ruptur. Går inte in på några detaljer kring det, men kortfattat så orsakade personalen på Danderyds sjukhus att vi förlorade vår älskade och efterlängtade Tove <3

Vi har fått ett första (skamligt) skadestånd från LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag, som betalar ut ersättning till patienter som drabbats av inkompetens och slarv i vården) och det som pågår nu är att vi med hjälp av en advokat ska yrka på ytterligare ersättning såsom inkomstförlust, övriga utlägg m.m. Min ev. invaliditetsgrad grundar sig på hur min livmoder ser ut idag och om det är så att jag fråntogs möjligheten att bli gravid igen i och med händelsen. Vid mitt senaste samtal med handläggaren på LÖF så berättade jag att jag ville göra en ny MR av min livmoder och jag fick då till svar att det behöver jag inte alls göra, "livmoderrupurer läker". Jag reagerade starkt på detta uttalande, hur sjutton kan människan veta att just min livmoder är helt och stark igen?? Hon ansåg också att jag inte behövde anlita en advokat, vad sjutton (igen) har hon med det att göra?? Har stört mig en hel del på dessa kommentarer och nu efteråt är jag evigt tacksam för att jag anlitade advokaten som är en oerhört stor hjälp för oss. Att själv sätta sig in i vad juridiska termer som "bestående men" etc. betyder skulle hade tagit veckor och om inte ännu mer att begripa sig på.

Jag stod även på mig när det gällde MR-undersökningen. I dec 2012 gjorde jag min senaste MR, jag hade då en defekt på min livmoder och enligt rekommendation från Danderyds Sjukhus så fick jag inte bli gravid förrän ett år efter rupturen samt ett antal andra restriktioner. Jag efterfrågade redan då att få göra en ny MR innan jag tog beslut om att ev. bli gravid igen, men icke, det behövdes inte enligt doktorn. Hur kan dem ens neka mig det efter allt som har hänt? Är det något Danderyds Sjukhus inte har gjort så är det att vara tillmötesgående och ödmjuka. Vi har motarbetats ända från början vilket såklart har fått ilskan mot detta sk. sjukhus att eskalera för min del.

Nu till den nya MR jag gjorde den 30 april. Jag kontaktade en Dr på DS som jag har förtroende för (kan man tänka sig!), hon ordnade en remiss och för några veckor sedan så var det alltså dags. Jag har ännu inte fått något utlåtande från DS, men jag har fått utlåtandet från den som tolkade bilderna. Där står att läsa att "det föreligger en kring 5 mm genomgående defekt..." och "...utseendet lokalt bedöms emellertid bildmässigt medföra rupturrisk". Vet inte om det kan bli tydligare än så. Kanske handläggare på LÖF ska ta och sätta sig i skolbänken, en grundkurs i obstetrik kanske?

Om någon känner en obstretiker eller gynekolog som kan hjälpa mig tolka utlåtandet från MR så tar jag tacksamt emot förslag!

Är återigen sjukskriven på deltid, känns som ett nederlag :-( men det var nödvändigt.

Kram så länge, nu ska jag fokusera på Hannes dop på lördag, massor att fixa. Det ska bli roligt, även om jag mår skit just nu. Vädergudarna verkar stå på vår sida i helgen, så det blir lunch ute och barnen kan springa och hoppa av sig ordentligt!

Yoga...for Life

Nu är ansökan ivägskickad. Har legat sömnlös i flera veckor och funderat över vilken yogalärarutbildning jag ska söka till. De skiljer sig åt i kursupplägg, pris och inriktning. Det slutade med att jag hade tre kvar på min lista att välja på. Nu har jag rangordnat dem och kommer jag in på den första jag vill gå så bjuder jag hela världen på ekologiskt bubbel! Skickade ansökan för 3 min sedan..hoppas, hoppas!!!

Ska försöka hitta en yogaklass till utöver den jag går på onsdagar. Förra lördagen provade jag en klass här i norrort och det kändes inte helt bra. Imorgon bitti är det dags för en till här i Täby.

Dags att hämta storebror på fritids...skriver ett till inlägg om Hannes med stort H i helgen. Han är en helt bedårande och fantastisk liten människa. Han sprider en glädje som man nästan kan ta på. <3

Ny MR nästa vecka för att se hur min livmoder ser ut nu...ska bli väldigt intressant.

Kram och kärlek till er alla <3

Hannesbilder och syskonkärlek

Vi får ju inte glömma Hannes, vårt solstråle och glädjespridare <3

Denna underbara lille kille är en liten juvel utan dess like. Jag älskar denna lilla människa så mycket så det saknas ord för att uttrycka alla känslor som stormar kring hans varelse. Jag som tidigare funderade på detta med anknytning då jag inte har burit honom själv. De tankarna kan jag släppa helt nu. Han kändes som vår från första sekund och vi har alla tagit till oss honom liksom han har gjort med oss. Ett fint ömsesidigt samspel som faktiskt har överraskat mig med stor glädje.

Det tog lång tid för mig att knyta an till storebror. Jag var väldigt sjuk i början och drabbades sedan av en förlossningsdepression. Första året var allt annat än mysigt. Nu när jag får uppleva denna underbara kontakt med Hannes så föds tankarna om hur mycket jag faktiskt missade med storebror och hur mycket han missade? Jag vet att jag gjorde mitt bästa och jag vill inte lägga någon slags skuld på mig själv så här i efterhand. Jag får se till att njuta av att få uppleva allt det fantastiska med att få vara med Hannes nu och att få se honom utvecklas. Och det har ju trots allt blivit en bra kille av storebror också (inte så lite bra heller). Vi har den bästa av relationer och står varandra väldigt nära. Att han älskar sin lillebror är ytterligare en sak att vara tacksam för. Det pussas och gullas och gnuggas med kinder och Hannes skiner upp som en sol när storebror kommer. "Du är såå söööööt Hannes! Jag ÄLSKAR dig!!"

Tvära kast mellan glädje och sorg här hemma med andra ord (med hänvisning till mitt tidigare inlägg idag). Men det är väl så livet ser ut, om än något extremt i vårt fall.

 Typisk Hannesmin!

Go och glad nästan jämt.

 

 Mys med storebror.

Morgonmys

 

Saknad och sorg

Igår grät jag för första gången på länge. Det bara släppte under avslappningen på yogan. Tycker aldrig att det känns bra att gråta offentligt, men det kändes ändå befriande på något sätt. Men sorgligt.

Tänker mycket på Tove nu och vissa stunder så känns det som att jag får ett knytnävslag direkt från verkligen rakt i hjärtat. Jag liksom vaknar upp och inser att Tove verkligen är borta. Hur hade hon varit nu? Hur hade hon sett ut?

Sorgen över att jag aldrig fick känna hennes kroppsliga värme. När vi träffade henne första gången så kom hon direkt från kylrummet, iskall och omöjlig att värma. Sorgen över att jag aldrig fick se hennes ögon. Min lilla flicka, varför blev det så här?

Storebror pratar mycket om dig. Han undrar om du förstår engelska? Om du gör det så kan du ju faktiskt prata med Michael Jackson! Han undrar också om du blir äldre eller om du alltid kommer att vara en bebis i himlen?

Mitt råd till alla som har syskon som ställer frågor om sitt änglasyskon är att inte lämna några givna svar på frågorna. Låt barnet själv få fundera och komma med svar eller resonera er fram tillsammans om vad ni tror. Kanske tror du och barnet olika. Då blir det inga svar som är rätt eller fel. Jag säger också ofta att jag inte har svar på alla frågor, att jag inte vet, men att jag hoppas och tror att Tove har det bra med sina vänner i himlen, att dom har kalas oftast jämt och att hon har många som tar hand om henne. Självklart också att hon tänker mycket på storebror och att hon säkert är med honom vart han än är (om det inte råkar vara kalas då...)

Hade inte Tove dött så hade inte Hannes funnits. Jobbiga tanke som inte vill lämna min hjärna i fred. Just nu känns livet extra märkligt och också väldigt jobbigt. En minut i taget, en timme i taget, en dag i taget. Ett andetag i taget.

Kanske skulle det hjälpa om vårsolen behagade titta fram snart igen.

Första mötet med advokaten

Vi har nu lyckats få tag på en advokat som är väl insatt i juridiken kring vårdskador. I måndags hade vi vårt första möte och det minst sagt mer än givande. När jag senaste talade med LÖF så lät handläggaren frågandes till varför vi skulle anlita en advokat. I min värld så var det en självklarhet och nu i efterhand så är jag väldigt tacksam för att vi gjorde det.

Det var som sagt ett intressant och givande möte och vi kommer bl a få hjälp med att sammanställa de ekonomiska yrkanden vi har inkl. att beräkna min förlorade arbetsinkomst samt en del annan ersättning som vi inte själva hade tänkt på.

Enligt LÖF så ska inte min man och son får skadestånd. Anledningen är att Tove var död när hon väl togs ur min mage. Hade hon levt, men dött några minuter senare så hade skadeståndet gällt även mannen och storebror. Sjuka värld. Eftersom det var sjukhusets fel att hon dog så är det väl knappast något vi ska bestraffas ytterligare för kan man tycka.

Vi har också frågan kring bestående men. Ur ett juridiskt perspektiv så har jag inte bestående men eftersom jag inte är steril. Att jag sedan inte rekommenderades att bli gravid igen under det första året, att min tid hormonmässigt i stort sett är över, att en graviditet skulle innebära risker för både mig och barnet och att jag psykiskt inte skulle våga utsätta mig för svensk förlossningsvård igen OCH inte skulle klara den psykiska pressen att gå igenom en graviditet igen, spelar mindre roll.

Detta är några av de frågor som vi nu ska gå vidare med. Tyckande och juridik verkar inte höra samman, men det är i alla fall värt ett försök att bestrida dessa märkliga regler.