Virrig, glömsk och allmänt disträ. Det har blivit min vardag. Brända kastruller, stekpannor och att komma av mig mitt i meningen har också blivit min vardag. Normalläget för mig är att vara förvirrad och det är verkligen ingen trevlig upplevelse.
Diagnosen är utmattningssyndrom och jag har nu varit sjukskriven på halvtid sedan slutet av april. Både min doktors och min egen teori är att jag någon månad efter hemkomsten från Indien har hamnat i en vardag som inte funnits på många år. En vardag utan planering av hormonsprutor, utan chockartad sorg, utan krig mot sjukvården och utan oro för nya ultraljudsbilder som ska droppa in i inboxen. Sammantaget en vardag utan fokus på IVF, planering inför begravning, oro för den kommande bebisen i surrogatmammans mage.
Men då borde ju allting vara bra?
Förra veckan skickade jag in de sista underlagen till advokaten gällande ev. ersättning från LÖF. Den processen har liksom pågått i bakgrunden senaste halvåret. Lex Marian är fortfarande inte klar, det är verkligen knäpptyst från IVO. Vad händer??
Vi har en lillebror Hannes i familjen som är den mest underbara bebis man kan tänka sig. Alltid glad, sover hela nätter och ger betydligt mer energi än han förbrukar. Han är allt man kan önska sig i bebisväg.
Men det finns återigen tid att tänka, tid att känna. Jag undviker att titta på bilden av Tove som står framme i vardagsrummet. De få gånger jag sneglar på henne så infinner sig en djup obehagskänsla av ångest i maggropen. Jag kan liksom inte ta in det faktum att hon var min lilla flicka och att hon är död. Kan inte ta in händelsen, den känns för overklig och på något sätt osannolik. Ändå är det ju ett faktum att det som har hänt, har hänt.
Jag lever fortfarande i en bubbla. Känner mig på något sätt avsides från övriga världen. Som att händelsen har skadat mig så själsligt så att jag alltid kommer att känna mig annorlunda. Jag har upplevt döden på nära håll och på ett brutalt sätt som jag hoppas att de flesta människor (i alla fall i vårt land) slipper. Jag har upplevt människors kyla, feghet, lögner, men också värme och vänskap. Kontrasternas värld.
Återhämtning är ordet. Jag behöver mycket återhämtning. Ingen stress, mycket vila, yoga, tystnad, promenader i skogen, andas. Det är bara tiden som saknas, men jag försöker hitta luckor där jag kan dra mig undan. Läsa en bok, dricka kamomillte. Det är min melodi just nu.
Känner mig som världens tråkigaste mamma, fru och socialt sällskap. Men det får vara så nu.
Hoppas ni alla får en fin helg. Vi har lånat ut barnen och ska måla och tapetsera barnens rum. Ingen rast ingen ro här inte. Men det ska bli skönt att få pyssla i fred och om jag får som jag vill så blir det till att se en film i morgon kväll.
Diagnosen är utmattningssyndrom och jag har nu varit sjukskriven på halvtid sedan slutet av april. Både min doktors och min egen teori är att jag någon månad efter hemkomsten från Indien har hamnat i en vardag som inte funnits på många år. En vardag utan planering av hormonsprutor, utan chockartad sorg, utan krig mot sjukvården och utan oro för nya ultraljudsbilder som ska droppa in i inboxen. Sammantaget en vardag utan fokus på IVF, planering inför begravning, oro för den kommande bebisen i surrogatmammans mage.
Men då borde ju allting vara bra?
Förra veckan skickade jag in de sista underlagen till advokaten gällande ev. ersättning från LÖF. Den processen har liksom pågått i bakgrunden senaste halvåret. Lex Marian är fortfarande inte klar, det är verkligen knäpptyst från IVO. Vad händer??
Vi har en lillebror Hannes i familjen som är den mest underbara bebis man kan tänka sig. Alltid glad, sover hela nätter och ger betydligt mer energi än han förbrukar. Han är allt man kan önska sig i bebisväg.
Men det finns återigen tid att tänka, tid att känna. Jag undviker att titta på bilden av Tove som står framme i vardagsrummet. De få gånger jag sneglar på henne så infinner sig en djup obehagskänsla av ångest i maggropen. Jag kan liksom inte ta in det faktum att hon var min lilla flicka och att hon är död. Kan inte ta in händelsen, den känns för overklig och på något sätt osannolik. Ändå är det ju ett faktum att det som har hänt, har hänt.
Jag lever fortfarande i en bubbla. Känner mig på något sätt avsides från övriga världen. Som att händelsen har skadat mig så själsligt så att jag alltid kommer att känna mig annorlunda. Jag har upplevt döden på nära håll och på ett brutalt sätt som jag hoppas att de flesta människor (i alla fall i vårt land) slipper. Jag har upplevt människors kyla, feghet, lögner, men också värme och vänskap. Kontrasternas värld.
Återhämtning är ordet. Jag behöver mycket återhämtning. Ingen stress, mycket vila, yoga, tystnad, promenader i skogen, andas. Det är bara tiden som saknas, men jag försöker hitta luckor där jag kan dra mig undan. Läsa en bok, dricka kamomillte. Det är min melodi just nu.
Känner mig som världens tråkigaste mamma, fru och socialt sällskap. Men det får vara så nu.
Hoppas ni alla får en fin helg. Vi har lånat ut barnen och ska måla och tapetsera barnens rum. Ingen rast ingen ro här inte. Men det ska bli skönt att få pyssla i fred och om jag får som jag vill så blir det till att se en film i morgon kväll.
